För snart tre år sen köpte jag min första egna häst. Hade bara haft medryttarhästar å foderhästar innan. Sa att jag inte ville ha ett varmblod men satt å kollade lite på olika hästsidor å såg en annons på blocket som lockade å det var på ett 16 årigt varmlod. Bestämde mig för att åka å kolla å provrida å hon var verkligen jätte fin å snäll. Lugn att rida. Bestämde mig på en gång att jag ville ha henne. Nån vecka senare stod hon hemma i hagen. Vi hade våra duster ibland. Hon kunde vara väldigt envis när hon satte den sidan till å var ett typiskt sto! Men man kände sig alltid säker när man red på henne. Hon gick fram i all terräng. Spelade ingen roll hur de såg ut. Minns en ridtur i fjol. Kom till en brant backe i skogen med massa sten i ,mitt i backen låg ett träd omkullvält, tänke hur fan ska vi göra nu för vända ville jag inte men jag hann inte ens tänka klart utan hon bara gick å knäckte hela jävla trädet. Hon kunde vara som en ångvält ibland! Första riktiga testet blev att få henne att gå över bäcken inne i skogen. Herre gud vad många ggr jag fick bråka med henne innan hon litade på mig att de ej var farligt. Sen varje gång skulle hon stå å leka i vattnet i stället. Sist vi red där för nån vecka sen lekte hon tom med stockarna i vattnet.

 Att ha bråttom var inte hennes grej. Att ta sig fram genom skogen till skonta som tar ca 15 min kunde ta de dubbla med henne, inte för att hon bråkade utan för att hon skulle gå å kolla lite å lukta på saker. Man kunde låta barn rida på henne själv. Hundarna kunde vara med på ridturerna å springa runt benen utan att hon brydde sig. Hon älskade att vara på ridbanan å träna på galoppen. Hon visste i vilket hörn vi skulle öva! Tror både hon å jag lärde varandra saker, om inte annat så lärde jag mig mkt av henne iaf!

Morötter å banan älskade hon att äta, å hö så klart! Hon var en frisk å välmående gammal dam. Har massa goda minnen med denna häst. Idag blev jag tvungen att avliva henne efter att hon brutit benet väldigt illa i hagen. Det var ingen höjdare att hitta henne så å sen behöva ringa å ta beslutet men det fanns inget att göra. Jag klarade inte av att vara  med när hon somnade in, var i hagen med den andra då å kramade sen om henne när hon somnat. Hon fick slicka på den älskade lakritsburken det sista hon gjorde. Kändes erhört konstigt att gå ut å ge tre hästar morot i kväll å Litchie har funderat över var hon tog vägen. Men nu får hon äta gröngräs på de evigt gröna ängarna å bli ännu tjockare om magen.

Sakna dig Jubel kommer jag att göra!